Det är väl bara att konstatera ännu en gång att min värld är en jävligt bra plats i mellan åt. Det vet jag, för just inatt har jag ingen lust att sova och det tyder endast på perfekt välmående. Ganska konstigt det där egentligen. Att vissa dagar är så mycket bättre än andra, men det hänger väl förmodligen endast på det där med inställning. Idag bestämde jag mig för att ha en fin dag och då blev det så. Jag tror vi behöver göra absolut ingenting ett tag, ta igen krafter och sånt ni vet, för att orka bestämma oss för att ha fina dagar. Mer ork till dom som vill, säger jag.

Nu ska jag lyssna på Lars Eriksson (hans fyra bra låtar vill säga) och inte somna än på en stund.

Jag kan få be och tala om att jag är så jäkla trött på skolan. Man memorerar något tillfälligt för att få ett bra
resultat på ett prov, sen väljer hjärnan att glömma det den memorerat. Om man ska lära sig något långsiktigt (kan man säga så?) får man lära sig det själv. Förresten sa Alex Schulman att man inte får några jobb av sin utbildning utan av sina kontackter (och vem litar inte på Alex Schulman?) så man borde väl egentligen vara ute och nätverka istället för att lära sig om privat ekonomi (som i och för sig antagligen är det viktigaste man lär sig i skolan).

Anledningar till att inte ägna sin lediga tid till att skriva ett argumenterande tal om ekologisk mat:

Jag hatar att tala
Om någon vill lära sig om ekologisk mat kan dom lika gärna googla (det har ju jag gjort)
Jag har ingen aning om det jag säger i mitt tal är sant
Jag vill inte

Anledningar till att ägna sin lediga tid till att skriva ett argumenterande tal om ekologisk mat:

MVG
Jag lär mig massa viktiga saker (..)

På tal (haha) om mitt välmående bråkar min hals med mig och jag har en förkylningsblåsa i munnen. Men annars, annars är allt fint med mig. Till och med icke-mellanmjölks-väder idag så jag klagar inte, och i fredags var jag på Håkan Hellström konsert och hela världen är så underbar (för att citera en viss Krunegård). Eftersom det är väldigt mycket fint att se fram emot (vår, London, körkort, Stockholm osv) tycker jag vi inte tänker på att jag för tillfället inte har något sommarjobb och därmed inga pengar.

Fick just se att jag fick Text som inriktning i 3an trots allt och härmed lovar jag mig själv att anstränga mig mer på textlektionerna. 

Ni får ursäkta alla paranteser, men jag gillar paranteser, hej.

Det känns som om jag börjar tina upp nu, och det är mitt i hösten.
Jag älskar "Sveriges skönaste familjer", skrattar konstant i en timma.
Igår såg jag en ekorre jätte nära och den var jätte stor och jätte brun.
Jag längtar efter körkort, men har inte skrivit in mig på körskola än (nästa vecka, japp).
Jag vill åka till Värmland, moster och blåbärs te nu.
I helgen funderar jag på att ta mig en sväng till Göteborg.
Jag särskriver, gör gramatiska fel, uttalsfel och stavnings fel hela tiden. Men det är okej.
Jag ska göra pannkakor om en stund.
Media var nog inte min grej ändå.
Himla glada eftermiddagar just nu (jag vaknar inte psykiskt förrän då förstår ni).
Juno är världens bästa film.
Igår åt jag kanske världens godaste choklad.
Nästan alla bloggar jag läser har helt plötsligt drabbats av jag-vill-verkligen-härifrån-nu-ångest samtidigt. Beror det kanske på hösten? Vad vet jag, jag är ju ganska immun mot deppighet på grund av hösten.
Jag vet inte om det är så nyttigt för mig att läsa tidningar, lyssna på nyheter. Jag blir bara så arg (fast det är ju bra).
Jag hoppas inte senildemens är genetiskt.
Känner att jag är ganska färdig med min by nu.
Min mormor har köpt en ny katt och min lillkusin frågade min moster om min mormor älskar den nya katten mer än henne nu. Puss på Tindra.

Jag har shopping abstinens. Men bara sparade pengar. Jag vill simma, köpa blusar, köpa byxor, köpa halsdukar, köpa böcker, köpa smycken, köpa koftor, gå på bio, köpa klänningar, köpa tidnignar, dyr-fika, köpa jacka, äta thaimat och så vidare, vidare, vidare. Men som sagt. Inga pengar. Jag har förresten inte köpt någonting (minus en basker och tunn jacka för 100kr sammanlagt) sedan sista veckan på sommarlovet. Hatar pengar.

Ont i halsen, men glatt i kroppen så det gör inget.

Om man så måste tvinga fram det där jävla leendet så ska, ska, ska det fram. Om man bara tänker att dagen ska, ska, ska bli bra – då blir den det och då blir det så.

 Min egenkomponerade livsstil och filosofi fungerade ganska länge, och den bar med sig något jag trodde började likna en slags kronisk lycka. Men vad gör man sen, eller rättare skrivet nu, när något tycks gjort ett hål min sfär av kärlek till livet, mig, världen, alla, allting? Vad gör man när man inte vaknar och somnar strålande positiv, lycklig och leende? När alla kläder känns för blommiga, när man börjar sakna, när man inte hör melodin i musiken, när man känner att detta är fel? När man inte vet någonting om någonting och faktiskt inte bryr sig ett skit? När man för första gången känner sig jävligt less?


För ett tag sedan upptäckte jag att det finns en slags tank i mig. En tank som måste fyllas på och hållas fylld hela tiden för att jag ska fungera som mitt riktiga jag. Som en bensintank i en bil, eller en blomma som måste vattnas. Inuti mig finns det en inspirationstank. När den där rastlösheten som alltid på ett eller annat sätt finns i mig börjar märkas eller när jag slutar möta blickar är det dags för påfyllning. Oftast räcker det med en, två eller tre eskapismflykter till den kulturella pararellvärlden, se välklädda människor, lägga märke till hur fint ljuset var i rummet eller höra någon säga något fint, oväntat eller bara jävligt uppriktigt. Men nu räcker inte det. Jag letar och törstar efter allt det där som brukar fungera och inspirera mig men inget resultat ges. Tiden gick och jag har blivit tröttare och tröttare. Möter inga blickar, inga konversationer känns givande så jag är helt enkelt tyst. Undrar hur lång tid det tar innan vardagsgråhet tar kål på en. (Den gråheten som egentligen inte ens finns, för att jag helt enkelt inte brukar vilja att den ska finnas)


Så vad gör man nu? Gräver ner sig i sitt hemska humör, glömmer hur det känns att le på riktigt, förtränger hur den där spritterlyckan känns? Jo, visst det är det enklaste. Eller så bestämmer jag mig, tänker inte för mycket och tvingar bort acceptansen av vardagsgråhet . Jag hörde någonstans att vilja är det starkaste här i världen, så enligt min tolkning finns det bara en sak att göra: bestämma sig för att den där egna livsstilen visst fungerar och att insperationstanken visst kommer fyllas igen. Och snart kommer luften vara precis lika lätt att andas igen, och vardagen mer färgsprakande. För hur långt bort kan man egentligen gömma sig för sig själv?

Hej internet värld. Klockan är inte ens åtta på kvällen och det är kolsvart ute. Slutsats: det är höst nu och man måste vara ute så mycket man kan nu, för sen kommer vintern (med allt vad det innebär). Vilket är ganska ironiskt att jag skriver just idag när jag inte ens öppnat ytterdörren. Och om ni undrar så har jag haft på mig samma kläder i 24 timmar nu.

Vecka 38 (37? 39?) är slut och jag har

varit på bio och sett "I rymden finns inga känslor". Världsklass på den, underbara film.
gått vilse med klassvänner med lika dåligt skogs-lokalsinne som jag själv.
varit i Göteborg. Kinamat, röd basker, fotade. Och som sagt. Det är till Göteborg jag ska.
fikat i fem timmar med Densie. Drack kaffe så det sprätte i mina armar. Ny upplevelse och fina fem timmar var det.
flängt omkring med min familj i ett par timmar. Effektiva timmar, med tanke på att vi befann oss lite varstans i Västra Götaland.
druckit kvälls te med Carro på mitt golv.
varit så upprörd över SD så jag inte kunde ha svenskalektion.
törstat efter kläder, kläder, kläder (men inte köpt några, nejnej, spara pengar).
pluggat för lite.
städat för lite.
längtat efter Håkan Hellström nya skiva.
och längtat allmänt mycket.



Från och med nu ska jag vara kreativ igen.

Jag har för tillfället tappat min lilla förmåga jag haft för att skriva, nu förtiden kommer inget annat än texter till skolan ut. I mitt huvud och i mina anteckningsblock finns inledningar, idéer, meningar, funderingar och korta stycken samlade. Min insperationstank är fylld, men jag har för bråttom. Kan inte koncentrera mig, inte ta mig tid. Och det är slut med fula ogenomtänkta texter. från och med nu är det bearbetning som gäller. Men först - andas lugnt och få ner allt i text.


På återseende, herr och fru bloggläsare.

Det var längesen jag var här och tittade in minsann. Men det är inte så mycket förändrat med mig. Fortfarande hungriga, drömmande, förvirrade, rastlösa och allt det där jag är.



åka tåg

Jag har en reserv plan för mitt liv. Om jag inte blir något annat blir jag biblotikarie minsann. Älskar böcker. Älskar biblotek.
Gamal musik är fasen så frupidubidubi. Det är liksom en annan slags känsla i den, än i ny. Men jag gillar ny musik också alltså.
Den här dagen har varit hääärlig. svenska+vårväder+kaffe&chokokaffe promenad med carro+tidig buss hem+nöjdhet med kläder+ caféfika med lillasystern+ bibloteksbesök+ insperation kan väl inte bli annat i och för sig.
Jag vill se Flickan, Den magiska leksaks affären, Prinsessa, Amile Montemarte någonting och Vildingarnas land.
Laga mat är det bästa. Och äta mat förståss.
Jag för ett år sedan skulle bli rädd för mig själv om jag visste hur rörig jag är nu för tiden.
Jag vill inte lägga pengar på en mobil.
Det märks lite att jag börjar bli mindre liten, lite mer äldre.
Jag önskar jag kunde träffa alla jag tycker om denna helgen, plus att hinna vara med bara mig.
Jag önskar jag hade lite mer ro i mig för tillfället, så jag kunde sätta mig och skriva om hur kärlek visst finns, om hur tid är så värdefull, om våren och framtidshopp, om nätter när man är själv utan att vilja vara det, om gamelfasoner eller någon av de hundra noveller jag bara skrivit inledning på.
Jag hostar och det känns som om jag har en extra hals i halsen.



De här skriker "köp mig!" till mig. Men jag har budget månad (förutom biobesök två gånger). Men man behöver ju ingen bikni än sålänge i vart fall.

Min kropp (och resten av mig) längtar något oerhört efter att få vakna upp ur den här vinter-dvalan den har bott i de senaste månaderna. Min knogar är torra, mina läppar spruckna, min tår förfrysna (faktiskt, en var det), mina ben är tunga att lyfta, min hjärna är fullproppad med skol&framtids tankar, mitt hjärta är drömmande&förrvirrat (så just det är som vanligt).

Men snart är det lov och då ska jag (förutom att plugga svenska tal och mediekunskapsprov, skriva nyckelords-sak och läsa en engelsk bok) träffa alla mina vänner, på Värmlandsbesök, sova, vara i solen hela tiden om den är framme, köpa någon klänning och caféa.

Och sen, sen är det vår och ska jag inte spendera fullt så många timmar på kökssoffan som jag gjort de senaste månaderna (fast jag älskar ju att sitta där på den där kökssoffan) utan ut och se lite av världen igen. Jag kommer inte ihåg att vinter kunde vara så här mycket vinter. Jag tycker bättre om picknick, Joel Alme, tygskor och ljusa morgnar faktiskt.

(det fungerar inte att lägga in bilderna jag tänka lägga in här)

Egentligen är det ganska otroligt. Alldeles ofattbart.
Om allt vore som det skulle i världen, vilket det aldrig har varit och antagligen aldrig kommer att bli, så skulle vi människor inte ens behöva tänka efter för att känna den där känslan som vid vissa tillfällen finns i precis hela kroppen. Från hårbotten, ut i fingertopparna och ner under fötterna.

Den känslan som finns där när jag ser min kusin kikna av skratt, när min mamma ler på det där speciella sättet som hon gör när hon och jag dricker kaffe eller när min bästa vän säger att jag inte ska glömma hur mycket jag betyder för henne. När min lillasyster snurrar runt och man ser hur hon trivs med sig själv, när min pappa lägger ett av sina dåliga skämt som man skrattar åt bara för att det smittar av sig när han själv tycker det är så roligt, eller när en gammal vän som man glidit ifrån, fast man egentligen inte vill, säger att ”vi måste ses”. När ens killkompis gör en glad när man egentligen var ledsen, och när min mormor kallar mig ”Hjärtat”. Såklart man innerst inne vet att man älskar dessa människor, men hur ofta tar man sig den tiden, den tanken, att verkligen känna det? 

Jag tror att om vi la ner hälften av all den energin som vi lägger på små, obetydliga problem som egentligen inte existerar på att känna den känslan, jag tror den kallas kärlek, så skulle vi stressade, nedstämda och förvirrade människor må så mycket bättre. Och vet ni? Någon sa en gång att alla kan tända en lampa i någons mörka rum och jag ser det så att om du tänder en lampa genom att bara vara lycklig över det du har så smittar den lyckan av sig. Det är lite som om vi gömmer den där kärleken, och till slut glömmer den trots att den finns precis här, inuti oss. Vi måste ta fram den och få dessa mörka rum, både våra egna och alla andras, att bli lite ljusare, och till slut lite färre.

Jag brukar ofta säga att vi, jag, är otroligt bortskämda och jag menar det verkligen. Överallt omkring finns människor som jag älskar över allt annat, men ändå klagar jag över skitsaker som inte betyder någonting, så pass mycket att jag glömmer av att bara låta den där känslan, kärlek (jag vet att den finns där), fylla hela kroppen och bara var glad över att jag faktiskt är otroligt lyckligt lottad. För även om jag är utan pojkvän, inte trivs fullständigt med att bo här jag bor, inte har tillräckligt många klänningar och att jag kanske inte alltid är så modig, kvicktänkt eller duktig på att rita jag önskar så är jag ändå så oerhört lycklig lottad. För jag har familj, vänner och släkt som älskar mig och som jag älskar tillbaka, och även om jag ibland under vardagens gång glömmer det så är de som gör att jag känner mig levande, lycklig och älskvärd och vad mer i livet kan man begära?

Och att andra helt vanliga människor kan få fram sådana sprudlande känslor som sprider sig genom våra kroppar och att vi kan göra samma sak för dem, är inte det egentligen ganska otroligt? Alldeles ofattbart.



(förresten hur bra är inte Maria Esponosa någonting? älskar henne! och det är konstigt att det finns en fluga i mitt rum mitt i vintern, min kamra är sönder och idag än sålänge har jag läst aftonbladet, bakat muffins, druckit champange, ätit mat, sovit länge, lyssnat på p3 svea, haft på mig fin klänning, skrivit och träffat min moster, kusin och kusin genom datan.)